Raphael Mabo - Zen blogg

Raphael Mabo : Livet händer

raphaelmabo — Tue, 17 Jan 2012 21:36:55 +0000

Livet är. Det händer.
Vem är det som söker och efter vad?
Sökande utgår från att något är tappat, något som man kan finna.
När vi letar så tror vi det finns något att hitta. Vi ger energi till letandet.
Gör vi livets mening, eller livet i sig, till ett koncept så upplever vi inte längre livet.
Vi är i distans till livet när vi försöker äga konceptet livet.
När vi försöker greppa det så rinner det igenom våra händer.
Livet händer genom kroppen, genom medvetandet, genom det som är.

I livet finns ett koncept av ”jag” och ”du”.
Som yttre former av livet, av medvetande.
Ju mindre vi tror på ”jag”, så uppstår ett utrymme inuti, som är fyllt av livet.
Livet som händer igenom och skapar, uttrycks genom kroppen och det som är.
Uttrycks genom själen.
När livet händer så finns ingen görare. Livet görs inte, det händer.
Och nuet det enda som finns, som är.
Just nu.
Igår som ett minne. I morgon som kanske en dröm, en längtan.
Nu finns nu.

Raphael Mabo
Zen-coach

Raphael Mabo: Sanningen i nuets rörelse

raphaelmabo — Tue, 10 Jan 2012 09:05:01 +0000

Årets nyår tillbringade jag på Fridhem i Stjärnsund med Hari Eriksson och Åsa Kullberg plus trevliga vänner, i ett meditativt utforskande av livsupplevelsen i varje nu. När vi till vardags möter livet är det så lätt att möta det genom filter, tankar och olika föreställningar som kommer från våra präglingar. När vi utforskar detta, som bygger på ett ifrågasättande av vår egen upplevelse, så möjliggör detta för oss att se igenom filtret – men inte att se filtret som något som är fel och som ska slängas bort, utan det handlar om att omfamna det. Att se vad som är sant i varje stund, i varje nu, att fråga sig själv om nuet och se vad som uppstår inuti just då just nu och omfamna detta. Omfamna det utan värdering, utan rätt och fel, bra och dåligt. Och varför i hela friden då? Jo för att min upplevelse i detta är expansion, expansion av medvetandet, expansion av närvaron, expansion av livet. Vi möter mer av oss själva när vi tillåter rörelsen, rörelsen i nuet och rörelsen i sinnet. Detta tycker egot mindre om för egot vill hålla kvar vid något statiskt. Rörelse och förändring kan vara otryggt för egot.
Min upplevelse är – när vi omfamnar mer av det som är nu, bara just nu, och nu, och nu igen, så släpper vi taget om det fasta. Det är som att hjärnan eller egot ger upp, orkar inte hålla kvar bindning till det fasta när det märker att det finns en rörelse i varje nu – en ny tanke, känsla, upplevelse. Dansen mellan tanke och känsla, och genom att observera det, omfamna det, så når vi allt mer av det som finns bakom eller bortom, som kan kallas för det transcendentala. En transcendental referenspunkt, eller upplysning eller satori (buddism). Detta ljus som leder oss i en förståelse och vetskap om vår sanna natur, och som också är bortom ord, bortom tanke, bortom vänster hjärnhalvas logik och höger hjärnhalvas drömmar. Detta är medvetandet. Det eviga.

Ljus och lycka
Raphael Mabo

Zen-coach

Glad midvinter, god jul och ett gott nytt år till alla!

raphaelmabo — Fri, 23 Dec 2011 10:13:53 +0000

Glad midvinter, god jul och ett gott nytt år till alla!
Igår var det mdivinter, när mörkret skiftar till ljuset – naturens nyår och idag är det då den riktiga nyårsdagen. Jag hoppas att detta nya år blir fantastiskt för dig!

Önskar dig allt fantastiskt!
Raphael
Zen-coach

Raphael Mabo : Observera, var, aha meditation

raphaelmabo — Mon, 12 Dec 2011 14:25:16 +0000

En enkel meditation, i sin form… Sitt ner, stå upp eller ligg ner. Observera dina andetag och din inre verklighet. Lyssna. Inget annat att göra, inget att fixa… att just i denna stund lyssna, observera och stanna med det. Stanna med det som är. Om en tanke kommer, låt den komma. Om känslor kommer, låt känslor komma. Observera det som är, lägger märke till det. Aha, en tanke… aha, en känsla. Du är varken dina tankar eller dina känslor, du är den som observerar, som lägger märke till din inre verklighet…

En stund om dagen i observation… prova, utforska, observera.

Kärlek och frid
Raphael
Zen-coach

Raphael Mabo : Stillhet i resans rörelse

raphaelmabo — Sun, 04 Dec 2011 11:54:33 +0000

Att leva är att resa, eller att resa är att leva?
När jag står ute på perrongen mellan två tåg så gör jag reflektionen att när man är i rörelse så är det som att sinnet och kroppen ventilerar energier, vi släpper ut gammalt och öppnar upp oss för nytt. – som när vi andas. Vi utväxlar ständigt intryck och uttryck, energier som tankar, känslor, åker omkring. Stannar vi länge på samma ställe så står vi kvar i det vi tidigare har släppt ut, som fylls av det vi släpper ut ännumer. Det blir stagnation. Att vara på väg, att vara i rörelse, är att vårda det inre. I detta pplever jag även stillhet, stillheten inuti, stillheten i kroppen och stillhet i huvudet. Stillheten i rörelsen. Närvaro i rörelsen. Ibland behöver vi stanna upp i den fysiska rörelsen för att hinna med att reflektera inåt, hämta upp stillheten inuti, komma i synk med vår inre stillhet. När vi är i kontakt med stillheten så kan vi ta med oss stillheten, vara i stillheten, även i rörelsen. Detta är närvaro.

Jag hälsar ljuset i dig, som också är du.
Raphael Mabo
Zen-coach

Raphael Mabo : Tillåt dig att känna

raphaelmabo — Mon, 28 Nov 2011 13:58:40 +0000

Känslor är fantastiskt och är för att vår kropp och vårt sinne ska hantera och orientera sig i den värld vi lever i. Men, jag tror många av oss tidigt får lära sig att känslor kan vara rätt och fel beroende på omständigheterna, och för mycket känslor är inte bra utan det ska vara lagom. Man ska vara lagom glad, lagom ledsen, lagom arg, ha lagom mycket ångest för annars har man problem, och har man problem så är man fel. Och fel vill ju ingen av oss vara. Därför är det så vanligt att vi människor lär oss redan i tidiga åldrar att stänga av, stänga in, lägga undan våra känslor och spara dem till senare, ett annat tillfälle, ett annat sammanhang. Till slut kan detta bli en vana och när det är en vana så stoppas känslor undan i oss och förr eller senare sparkar sig ut på olika sätt – som kastrullen som kokar över när locket har varit på för länge. Det kan finnas skam och olika värderingar kopplade till känslor, som uppfattas som negativt och ”fel”. Vi människor har också lätt för att ha krav på oss, att vi ska vara så ”duktiga” och då måste vi vara starka och tysta.

Zen-coaching är ett nyfiket utforskande, det handlar om vad händer i kroppen, vad händer i sinnet? Vad finns där, hur tar det sig till uttryck? Och vad vill det för något? Istället för att trycka undan eller ha massa åsikter om sina känslor, så erbjuder Zen-coaching en möjlighet att utforska känslorna, möta dem, se dem, göra sig bekant med dem – kanske även göra sig vän med dem. Att bli vän med sin sorg, sin smärta, sin längtan, sin ångest.

En del tror att det handlar om att bli av med känslor, att man har ett problem som ska botas. Nej, för min erfarenhet är att när vi försöker bli av med känslor så blir de större och starkare därför att vi ger motstånd till dem och det vi ger motstånd till växer. Om du bråkar med dina känslor så bråkar dina känslor tillbaks med dig.

Du har känslor, jag har, vi har. Det är naturligt för oss människor att uppleva olika former av känslor. Med Zen-coaching kan vi utforska dem så att vi kan hämta hem vad de vill säga, det är ett sätt att lära känna sig själv och sina känslor bättre. Attt istället för att se känslorna som ens fiender, möt känslorna och se vad de har att säga dig. Bakom varje känsla finns en positiv intention som vill hjälpa dig, Zen-coaching kan vara ett utforskande av det för att hitta det.

När vi möter våra känslor, när vi observerar våra känslor och låter dem finnas där så kan vi bli medvetna om att känslor händer och sker i oss, de kommer och de går, men vi är inte dem. Du är inte dina känslor, och jag är inte mina känslor. Känslorna är händelser som kommer och går, och de kan föra med sig budskap. Istället för att tycka rätt eller fel känslor, döma oss själva för vad vi känner eller inte känner, så handlar det om att vi är något större och något mer än våra känslor och med detta – självet, själen, vårt medvetande – så kan vi observera våra känslor, se att de finns där, uppleva dem i kroppen och vi kan göra det utan att döma dem.

När vi möter känslorna på detta vis, när vi låter dem finnas utan att identifiera oss med dem, när vi är observatören som ett öppet rum i vilket känslor händer och uppstår, så kan det innebära att känslorna förändrar sig. När en känsla har fått uttryckt det den ville till dig, när du har lyssnat på den, så kan den förändras för att uttrycka något annat. Oavsett vad så har du frid inom dig själv, en upplevelse av ett expanderat, oändligt, varande. Du kan vara arg, ledsen, glad, lycklig – uppleva hela spektrat utifrån en frid inom dig själv, där känslor kommer och de går. Där känslor slutar vara ett problem, där du kan vara närvarande i ditt inre djup, din inre essens, din själ med styrka och klarhet även när känslorna kommer och går.

Det kan finnas stunder när du känner mer av klarhet och essens av styrka och kärlek och fred, det kan finnas stunder där du känner mindre av det. Ibland kan en känsla ta över helt och hållet, ja låt det hända och låt det ske. Som barnet som går in i en känsla och sen är det bra sen när den har uttryckts. Djur lever mycket i sina känslor och de kan ha något att lära oss människor, de kan uppleva kärlek, lycka och sorg, de kan bli arga, sura och glada, lyckliga – utan att fastna i dem, där händer känslorna och de uttrycks och sen går de vidare i livet med närvaro och kraft.

Zen-coaching har för mig inneburit en lärdom att omfamna mina känslor, omfamna allt som är jag. Och i det händer, uppstår, en frid med mig själv. Där Zen-coaching är en påmminnelse om att se, möta känslorna och återvända till essensen när jag kommer ihåg att – javisst ja, jag är ju inte mina känslor. De händer och uppstår i min kropp, och är inte en frågan om rätt eller fel, bra eller dåligt, problem eller icke-problem…

Jag hälsar fantastiska du!
Raphael Mabo
Zen-coach

Raphael Mabo : Låt görandet hända…

raphaelmabo — Wed, 23 Nov 2011 08:49:53 +0000

Igår höll jag en vägledd meditation i Örebro, och efteråt reflekterar jag över – som så många gånger förr – att det är som att det inte är jag som gör, utan det kommer igenom mig. Dessa meditationer händer av sig själva. Utåt sett kan det verka som att jag ”gör”, men min inre upplevelse är att jag hänger på det som kommer. Många gånger när jag skrivit har jag haft liknande upplevelse, att skrivandet ”händer” mer än att jag ”gör” det.

Den indiske mystikern Osho kallade detta för ”gudomlig inspiration”. I Taoismen finns tanken om en ”världssjäl” som representeras av naturen och människan bör sträva efter att följa naturens rytm, livets rytm, vlket uttrycks genom begreppet ”wu-wei”. Enkelt uttryckt så innebär wu-wei att vara i agerandet istället för att det är intellektuellt uttänkt eller planerat, så följ med det som är och låt dina aktiviteter hända naturligt, låt livet ta dig med och då blir handlandet, agerandet, görandet utan ansträngning. Detta är ett tillstånd som på kan kallas ”vara i flöde”. Många konstnärer har genom århundraden uttryckt ett liknande tillstånd, när konstverket skapas genom dem istället för att de verkligen intellektuellt konstruerar det. Man kan säga ”effortless doing” – görandet utan ansträngning eller icke-görande – som också har kopplingar till zen-buddhism.

När jag är avslappnad och i kontakt med min själ och mitt innersta jag, det som kan kallas för min essens, då händer det. Då kan jag få impulser, då kan ett ”händande” komma igenom och lyssnar jag på det och följer med, så blir det utan ansträngning, det blir lekfullt, det blir som en resa där jag observerar mig själv och ”Aha, gör jag detta nu?”. Det är även närvaro i nuet, närvaro med det som är. Istället för att tänka och analysera om ”är detta bra, är jag bra, är jag dålig, gör jag fel, gör jag rätt, men så här kan man ju inte göra”. I kontakt med hjärtat, med själen, med essensen, så blir det ”rätt” (och även om det skulle bli ”fel” så är det ändå ”rätt” också, se gärna föregående inlägg).

Jag hälsar fantastiska du!

Raphael Mabo
Zen-coach

Raphael Mabo : Trösten i enheten

raphaelmabo — Mon, 21 Nov 2011 09:02:09 +0000

I Zen-coaching är en vanlig fråga – ”Kan du acceptera din inre upplevelse?”. Och om man inte kan göra det så är nästa fråga – ”Kan du acceptera att du inte kan acceptera din inre upplevelse?”. Jag tycker om symboliken i Yin och Yang-symbolen, en cirkel med en svart våg och en vit våg. I det svarta en cirkel av vitt, och i det vita en cirkel av svart. I Yin finns Yang, och i Yang finns Yin, tillsammans är de ett. Martinus Thomsen var en dansk filosof inom kosmologi och han skrev bokverket ”Livets bog”, bland det han skriver finns synen att både det vi uppfattar som ”gott” och det vi uppfattar som ”ont” leder vägen framåt till det som är ”gott” och därför sade han ”Allt er meget godt”. Oavsett om vi gör ”rätt” eller ”fel” så hamnar vi alltid ”rätt” till slut. Det är bara en fråga om perspektiv, mellan makro och mikrokosmos.

Detta var några infallsvinklar på enhet och dualism samtidigt, som kan tyckas vara en paradox men från ett högra plan inte är det. Jag tycker detta är intressant och någonstans trösterikt. Vi kan uppleva oss som individer, separerade från varandra, men samtidigt så ingår vi alla i detta oändliga liv, som en oändlig organism eller oändligt varande. Cellerna i min kropp är egna individer, samtidigt som de också bygger min kropp som jag uppfattar som en. Det är bara en fråga om perspektiv, och från det högre perspektivet är vi alla ett…

In lake’sh (från Mayafolket) = ”Jag är en annan du”.

Önskar dig kärlek och fred med allt som är*
Raphael Mabo
Zen-coach

Raphael Mabo : Allomfattande Gud

raphaelmabo — Wed, 14 Sep 2011 08:52:53 +0000

Ibland möter jag människor som kallar sig ateister, och de gör detta för de tror inte på Gud. Vid närmare diskussion är det den bibliske Gud som de inte tror på, eller en Gud som är som en entitet med en egen röst som bestämmer över våra liv. Jag har mött ateister som mediterar och har en upplevelse av andlighet, de kallar det medvetandet och att Gud inte finns för de vill fjärma sig från de traditionella religionerna.
   Det finns ett annat perspektiv på Gud, och det är att i begynnelsen fanns ett varande. Varandet var det enda som existerade, och detta varande var oändligt och bortom allt som kan föreställas. Vi kan kalla detta varande för ett medvetande, ett tillstånd av vetande, och vi kan ge det beteckningen Gud.
   Detta medvetande, ”Gud”, hade en längtan efter att uppleva sig själv och genom detta så hände universum som en konsekvens av denna längtan. I denna betydelse så skapade Gud världen och allt i den, skapelsen hände genom Guds längtan efter upplevelse. För att uppleva sig själv behövs det kontraster. Om allt som finns och alltid har funnits är sol, så märks inte solen. Om allt som finns är ljus så upplever vi det inte. Mörkret behövs för att vi ska uppleva ljuset och förstå det fantastiska i det.
   Ljuset och mörkret, kärleken och rädslan, ömheten och våldet, är kontraster från detta medvetande. För om allt är Gud så är även kontrasterna Gud. Finns inget som inte är Gud.
   Av detta följer att ”djävulen” också är ”Gud”, och ”helvetet” är människors destruktivitet och våld mot sig själva, varandra och planeten Jorden. Vi människor är utrustad med en vilja. Varje liv föds vi med olika förutsättningar som skapats genom tidigare livsupplevelser, och vi möter det vi behöver för att utvecklas. Idén om den straffande Guden, skuld och synder, ser jag som en intellektuell idé i människorna. Vi människor tillsammans har skapat vårt samhälle med de problem och brister som finns, och varje människa här har sin egen resa. I det kollektiva påverkar vi vandra genom allt vi gör, tänker, känner, samtidigt som vi också påverkar oss själva. Vi är individer som ingår i ett kollektiv. Vi har en individuell livsupplevelse i en större rörelse.
   Hos många möter jag en längtan om att ”komma hem” – att uppleva mer av ljus och mindre av mörker. Mörkret får oss att sträva efter ljuset, ta emot ljuset, uppskatta det och uppleva det, och vi blir allt mer färdiga med mörkret för att helt och fullt möta ljuset och stråla av ljus för oss själva, för varandra och för världen.
   Det känns som att denna resa accelerar just nu, och att kontrasterna blir tydligare. Jordens jordbävningar och stormar hjälper oss att uppskatta den planet vi bebor, hjälper oss med att bry oss om Jorden, vårda Jorden, och vårda vårt liv. Vi kan se Jordens stormar som en spegling av människornas kollektiva rädslor och destruktivitet, stormarna som rensar ut. Rädslan finns där för att mötas, förstå och ”hämta hem”…

Jag hälsar allt som är du!
Raphael Mabo

Raphael Mabo : Andliga upplevelser är naturligt

raphaelmabo — Tue, 13 Sep 2011 07:34:22 +0000

Det finns föreningar och organisationer i samhället som förföljer människor med andliga upplevelser och som vill kriminalisera kontakten med det som kan kallas för ”andra sidan”. Föreningar som försöker pressa TV4 att sluta med sina återkommande program där medium har centralrollen, föreningar som i debattsidor i tidningar och på internet argumenterar för att kontakten med ”andra sidan” skadar människor och är bluff och båg. Denna idé menar att den ”andra sidan” är en intellektuell idé och genom rationell analys förstår man att det inte kan finnas mer i verkligheten än det vi ser genom våra fysiska ögon.
   Sedan jag föddes har jag haft upplevelser av verkligheten och genom min uppväxt förstod jag att mina upplevelser var speciella. När jag var liten trodde jag att alla andra också såg och upplevde och kände det jag kände, eftersom jag gjorde det så borde ju andra också göra det. Jag kände det som att de andra barnen också var där jag var i detta, men från vuxet håll var det inte accepterat eller välkommet. Ju äldre jag blev desto mindre kontakt kände jag att jag fick med andra jämnåriga om det jag upplevde. Skolan lade ut en mekanistisk världsbild och det jag kände och upplevde hade ingen plats, och jag upplevde det som att mina jämnåriga stängde av allt mer och följde de vuxnas intellektuella idéer om att detta inte fanns, inte var möjligt.
   Följden blev att jag drog mig in i mig själv och uttryckte mina upplevelser för mig själv, jag kunde kanalisera ut dem genom teckningar och ibland i text men inte mer än så. Jag letade och fann böcker som pratade om detta, för jag upplevde det som att jag inte hade vuxna omkring mig som jag kunde prata om detta med. Och i skolan så vantrivdes jag för jag fick inte plats och utrymme att vara jag och jag blev mobbad och utstött.
   Jag hamnade på utredning hos legitimerade psykologer som ägnade tid och energi åt att förklara för mig hur fel jag var för att jag inte passade in i samhällets norm, och de provocerades av att jag ville vara mig istället för att anpassa mig till en norm i samhället som jag upplevde förminskade mig och min upplevelse. De vart provocerade av mig och jag blev förbannad och ännu mer motsträvig.
   När jag nu som vuxen hör att mina upplevelser är bara intellektuella idéer som vuxna har pådyvlat mig för att tjäna pengar på mig, så blir jag ledsen. Jag har ju haft mina upplevelser om reinkarnation och ett medvetande i naturen innan jag visste orden för det! Och jag har behållit min rätt att uppleva det jag upplever. Jag upplever och känner det jag gör som jag gör och jag har all rätt i världen att göra det.
   När man har upplevelser av andligt slag, så blir det lätt hänt att man hamnar lite utanför. Börjar man prata om det med andra så kan de titta skeptiskt på en och uttrycka att man är flummare eller bedrar sig själv. Jag möter rädsla i olika former, rädsla för mina upplevelser.
   En gång pratade jag med en journalist om detta och hon frågade mig om jag aldrig hade tänkt tanken att jag faktiskt är galen. Hon sa att om hon upplevde det jag upplevde skulle hon tycka hon var galen och så skulle hon söka vård för det.
Vad är det för samhälle vi bygger där andliga upplevelser görs till en psykisk sjukdom som man ska söka vård för?
Jag vet de som har upplevt eufori och tagits in på sjukhus med diagnosen psykos. Eufori är ett tillstånd av lätthet, glädje, att le mot världen och ja vara väldigt glad och lycklig utan egentlig anledning än livet själv, och detta bedöms i Sverige som ett psykotiskt tillstånd – för det bryter mot normen om hur man ska vara.
   Människor har upplevelser av andlighet för de har det, för det finns där att uppleva. De flesta av oss upplever det i någon form, men eftersom våra normer i samhället ser detta som fel och skumt så är det vanligt att vi människor i detta samhälle också ser våra egna upplevelser som fel och skumt så vi stänger av, vi stänger ner, vi fjärmar oss från oss själva och det som är.
   Myriaden av information som vi överöses med, som vårt sinne och nervsystem ska behandla varje dag, gör också sitt till för att fjärma oss från andligheten. Vårt konsumtionssamhälle där lycka sitter i tekniska prylar och yta, istället för att känna sitt inre, sin oändliga själ och kontakten med universums allomfattande medvetande, fjärmar oss också från andliga, översinnliga, upplevelser.
   I äldre kulturer fick shamaner ersättning för sitt arbete, för de utförde en tjänst – innan pengarna så fick de mat och husrum. Idag köper vi mat och husrum genom pengar, för det är så samhället ser ut just nu. Dessa andliga konsulter rensar platser, rensar energier, samtalar med människor från ett andligt perspektiv, delar med sig av sina upplevelser och på olika sätt försöker hjälpa och visa, de ger av sin tid och erfarenhet. Shamanism var konsulter i dåtidens samhälle. I dag har vi andra konsulter, inom IT, juridik, psykiatri, samtalsterapeuter… och det finns också shamaner och personer med andliga upplevelser som erbjuder sina tjänster för att hjälpa andra. Och vi alla har räkningar att betala i den pengavärld vi befinner oss i. Men att idag arbeta som konsult eller terapeut från ett andligt perspektiv, utifrån andliga upplevelser, är i dagens samhälle inte lika accepterat som andra konsulter.
   I en fri värld och utvecklat samhälle så ska vi självfallet alla ha möjlighet att göra det som vi är bra på, och vi har olika talanger och intressen. I ett moget och utvecklat samhälle så anser jag att det borde vara en självklarhet att våra olika gåvor och förmågor får plats för att hjälpa varandra på olika sätt.
   Det finns krafter som vill begränsa människor från att vara sig själva, som vill trycka in människor i en norm. Krafter jag menar bygger på rädsla. Det kan sägas det finns två krafter i universum – rädsla och kärlek. De följs åt. Ur ett perspektiv så behövs rädslan för att vi ska kunna uppleva kärleken, mörkret behövs för att vi ska kunna uppmärksamma ljuset. Sorgen behövs för att vi ska kunna vara tacksamma över glädjen. Kontrasterna gör våra känslor tydligare, vår livsupplevelse tydligare. Så dessa kritiker och skeptiker och ”humanister” mot andlighet, mot personliga upplevelser – tjänar som en kontrast och utifrån det har de sin plats. De hjälper oss att vara tydliga med vad vi känner och upplever, deras kritik hjälper oss att stå för våra känslor och vara tacksamma för vår upplevelse av andlighet. Upplevelsen av det som är blir tydligare om det även finns en kraft av det som inte är. Så även detta är ”meget godt” (för att citera danske filosofen Martinus Thomsen).
   Och jag är tacksam för mina lärdomar genom min upplevelse av livet, jag är tacksam för den utveckling som händer genom mig och i mig genom det jag erfarit och det jag kommer erfara. Bortanför, eller inuti, finns ett medvetande av allt. Allt som sker i världen är uttryck för detta medvetande, även kontrasterna. Medvetandet som upplever sig själv genom sig själv i det fysiska, och vi är en del av detta tillsammans. Vi har glömt mycket av kontakten med detta medvetande när vi föds (vissa mer, vissa mindre) och vi lever för att minnas.
   Själen har en längtan, en strävan, till detta allomfattande medvetande, för att själen minns – det ligger i vårt undermedvetna och vill upp till ytan, till medvetenhet.
   Jag önskar dig glädje och kärlek på din resa.

Jag hälsar allt du är!
Raphael Mabo