Raphael Mabo : Tid för omsorg och reflektion

Allhelgonahelg och jag sitter med tända ljus och en öppen brasa. Utanför stugan gömmer sig stjärnorna ovan den molntäckta himlen och trädgården är lätt pudrad av snöpulver. Över grusvägen ligger ett frosttäcke och luften känns hög och klar. Det är minusgrader och vinter. Dagarna är kortare, tempot känns lägre och jag tänker på att vi lever i en tid där tiden gärna går så fort. Jag tror på att stanna upp ibland, att ta tillfällen att andas, reflektera och meditera. Allhelgona handlar traditionellt om att hedra personer som vandrat vidare, att minnas, att sörja och att glädjas. En resa in mot vintern.

Jag sitter och minns, reflekterar, över släktingar och vänner vars själar har gått in i andra existenser, jag tänker även på de som jag har känt och kommit nära och inte längre finns kvar i mitt liv, som har tackat för sig och valt andra vägar, andra resor. Jag tänker på vänner som har kommit, som har gått, och kommit igen.

I detta finns både glädje och sorg. Det finns en ledsamhet över de som inte finns nära och som jag fortfarande saknar. Ansikten och ögon som jag inte ser, röster som inte hörs, tankar och känslor som inte delas. Jag låter det finnas där som vill, det som känns, tacksamheten för de möten som funnits, de lärdomar som har getts mig, jag ler åt minnen som kommer, minnen med skratt och skoj.

Att låta det kännas som det gör, omfamna det som är, låta det landa istället för att fly bort från det, att sitta med det en stund, att sitta med hjärtat och känna ömhet och sprida det ut i kroppen. Det är även meditation. En inre resa där känslor omfamnas. Inte försöker ändra på något, inte fixa till någonting, istället ett varande med de känslor som finns, och i detta jag ser att de kommer och går, de rör sig, de förändras, minnen byter bilder. Andas, med fokus på hjärtat.

Det tror jag är egenvård, en tid för sig själv, att ge omsorg om sitt hjärta, känslor och ens liv. Att dra i den där bromsen för livet ibland, att stanna upp, att se vart man är, minnas var man har varit för att sedan kunna ta ett till steg, och ännu ett – vandra en stig fram, en gång. Och försöka sprida rosor omkring.

Jag hälsar det heliga i dig!
Raphael Mabo

Annonser